hej!
på informationsenheten på riksskatteverket har vi råkat in i en diskussion om vad som är lättlästa/svårlästa typsnitt för dyslektiker. jag har varit i kontakt med brita swahn på försäkringskassan i stockholm, och hon tipsade mig om språka loss. eftersom det står där att ni tar emot synpunkter så vill jag ta chansen. det verkar finnas väldigt lite undersökningar kring kopplingen mellan dyslexi och typografi. det finns mest allmänna råd av typen ”typografin ska vara tydlig”. men de råd om tydliga, lättlästa typsnitt som finns utgår väl ifrån läsare utan läs- och skrivsvårigheter? dyslektikernas problem kan ju ta sig olika uttryck, om jag förstått det hela rätt. går det att generalisera? jag efterlyser alltså mer forskning kring detta och/eller mer information om den forskning som finns.
med vänlig hälsning
annika levin, språkkonsult på rsv
hej och tack för ditt brev.
språka loss är som brita säkert sa, på gång att startas upp. ett av syftena är att vi under tre års tid ska samla och sprida den kunskap som finns på detta område.
på senare tid har man hävdat att detta inte gäller för text på datorskärm. där menar man att det ska vara raka typsnitt. motiveringen är att times i litet typsnitt grötar ihop och att raka typsnitt är bättre för synsvaga. (hjälpmedelsinstitutet och toppledarforum har tagit fram reglerna ”webbsidor som vi vill ha dem” där bland annat detta hävdas). jag har dock inte sett någon vetenskaplig motivering. jag tror att det fortfarande är tyckande. en del av våra medlemmar har också reagerat på att vi på fmls hemsida har arial och inte times. (undantaget är underavdelningen språka loss där vi har times). vi kommer att få en vetenskaplig utvärdering av vår hemsida i augusti. kanske det där kommer fram mer om detta.
en annan sak som vi försöker följa i vår tidning är att vi inte har jämn högermarginal. detta ställningstagande bygger på att läsandet till stor del bygger på ordbilder. att man alltså känner igen ett ord som en bild och därför inte behöver läsa ut varje bokstav. ett problem för många med dyslexi är att man har svårt att vara exakt i det avseendet. en van läsare ser ofta om ordbilden är för lång eller för kort, om några bokstäver kommer i fel ordningsföljd osv. det gör inte jag. jag kan få sitta länge och studera skillnaden mellan det ord jag skrivit och det ord rättstavningsprogrammet föreslår, innan jag ser skillnaden. tanken med ojämn högermarginal är att ordbilderna förblir stabila och därför lättare att identifiera. med jämn marginal tänjs ordet, så att det blir olika långt vid olika tillfällen.
men som sagt detta är mina teorier. en annan person med dyslexi, margareta strömbom, som arbetat som sekreterare i eu, anser att dåligt genomförd ”ordspridning”, sådan där det uppstår stora mellanrum i texten, varit till hjälp för henne. hon säger att hon då kunde dela upp läsandet och få ”vilopauser i läsandet”. (hon har för övrigt skrivit en intressant bok där hon bland annat resonerar om layouten. den heter ”dyslexi – visst går det att besegra. en dyslektikers upplevelser och reflexioner.” carlssons 1999)
du frågar om det skiljer sig mellan olika personer med lässvårigheter/dyslexi. ja det gör det naturligtvis. men problematiken är både funktionell – en person med dyslexi kan ha svårt med ordningsföljder, riktningar, att höra skillnaden på olika näraliggande ljud osv. och psykologisk – snubblandet bland bokstäverna leder till att man undviker läsande. därmed blir man mycket känsligare för hur layouten ser ut. en bok med en intressant titel kan mycket snart ratas på grund av en för kompakt layout. det allmänna rådet att ”en typografi ska vara tydlig” gäller naturligtvis för alla läsare, men för den som har lässvårigheter är det ofta avgörande för om boken överhuvudtaget kommer i över vägande, eller om den sållas bort redan i grinden så att säga.
hälsningar
torbjörn lundgren
hej!
det du skriver om ojämn högermarginal är intressant och nytt för mig. det måste ju även vara bra att undvika avstavning, eftersom avstavningen splittrar ordbilden.
hälsningar
annika
ja det stämmer delvis med avstavning, men ovana läsare har å andra sidan en benägenhet att dela av ord själva efter meningsbetydelse. de föredrar alltså många gånger att man avstavar längre sammansatta ord. men andra avstavningar är oftast försvårande.
hälsningar
torbjörn
hej torbjörn!
vi håller på att redigera våra handlingsprogram till vår kongress och undrar om det finns några särskilda sätt att formatera texten, så att den blir lättare att läsa för dyslektiker. vi är oense här, några säger att det blir lättare att läsa om man delar upp texten i två spalter, andra säger att det blir för grötigt då.
tvåspalt låter sig inte riktigt göras i våra program. i stället har vi gjort en bred högermarginal, så att raden är max 11 cm lång.
Är något av sätten att föredra? finns det belägg för det?
det vi tvistar mest om, är just tvåspaltiga texter, men är det något annat vi bör tänka på?
med vänlig hälsning
thérèse alriksson wallén
svenska lantarbetareförbundet
hej thérèse och tack för brevet!
det finns mig veterligt ingen belagd kunskap, om det skulle vara lättare med en, två eller tre… spalter. det beror nog mer på hur sättningen i övrigt ser ut. hur stort utrymmet mellan spalterna är, vad det är för text och om spalterna kompletterats med bilder. (det har förekommit romaner med två spalter. de har aldrig blivit någon ”hit” och själv tyckte jag att de var svårlästa. kanske för att vi kulturellt förväntar oss att en roman ska vara just en roman, även till formen.)
låt mig därför ta en annan utgångspunkt.
det vanliga är, att den som har lässvårigheter av någon sort, upplever ett stort motstånd till text av olika slag. det är inte detsamma som att personen är ointresserad av ämnet. eller att den skulle ha svårare än andra att förstå ett svårt ämne. hur texten presenteras avgör däremot om personen orkar ta den till sig.
en luftig layout, med inte allt för mycket text på varje sida, och då det gäller texter som ert handlingsprogram, avbrott med rubriker, gör att det upplevs mindre svårt. det är en ekonomisk fråga, där ekonomin ofta fått styra. men då har man också utestängt potentiella läsare.
ett vanligt problem för många som har lässvårigheter/dyslexi, är att de har svårt att lämna högermarginalen och komma in rätt på nästa rad. man kommer in på den rad man redan läst eller en rad för långt ner. här har radlängden naturligtvis betydelse. ju längre rader desto svårare blir det. det talar alltså för spalter. Även 11 centimeters rader, som du nämner, är långt. en vanlig boksida håller mellan 8 – 10 cm. (jag har här bara tagit fram några böcker och mätt). vid 8 cm ser man ganska bra i ögonvrån vänster marginal, då man har blicken fäst ytterst till höger. det borde tyda på att man har större möjlighet att träffa rätt när man ska in på den nya raden.
men problemet kan pareras på flera sätt. i en text i word, med enkelt radavstånd, är det betydligt svårare att hitta in rätt på raderna, än då man satt texten med 1,5 i radavstånd. dubbelt radavstånd splittrar å andra sidan upp texten till en massa på varandra staplade rader. i ert fall kanske det alltså skulle bli mer tillgängligt om ni kunde gå ner ytterligare någon centimeter i radlängd och öka något på radavståndet.
på samma sätt tycks det vara med typstorleken. normal storlek i tidningar brukar vara 8-10 punkter, med times eller motsvarande. förbundet funktionshindrade med läs- och skrivsvårigheter, fmls, har i sin tidning l&s valt att använda 12 punkter och många personer med lässvårigheter föredrar att läsa vanlig text i 14 punkter. men samma sak här, som med radavståndet: går man upp ytterligare splittras sammanhållningen i läsandet och överblicken försämras markant. det tillkommer också behov av fler avstavningar.
då det gäller avstavningar, saknar många med lässvårigheter språklig medvetenhet. har man inte en intuitiv eller faktabaserad kunskap om vad prefix och suffix är, vad ändelser är osv, är det svårt att förstå principerna för avstavning och hur man i en lässituation ska tackla ett ord som avstavats enligt de principerna. Å andra sidan är avstavning av sammansatta ord ofta till hjälp. många dyslektiker skriver själva sammansatta ord som två ord.
fmls har, i sin tidning, löst denna problematik med att låta texten vara vänsterställd, alltså inte jämna marginaler. man strävar också efter att begränsa avstavningarna till sådana som sker vid sammansatta ord. tanken med att inte ha jämna marginaler på både höger och vänster, är också att man som läsare, för att få upp hastigheten, inte läser enskilda bokstäver, utan ordbilder. om datorprogrammet, för att få till stånd de jämna marginalerna, ömsom trycker ihop ordet, ömsom drar isär det, blir det svårare att uppfatta ordbilderna.
om man ändå föredrar jämna marginaler blir en text ytligt sett mindre estetisk, om ordbilderna behålls intakta och marginaljämnheten åstadkoms genom tydliga ”gluggar” mellan orden. men flera personer jag talat med upplever det som tilltalande. som en sa: ”då får man möjlighet att vila”.
det jag sagt här bygger på mångårigt intresse och diskussioner med andra dyslektiker, praktiskt arbetande lärare, logopeder, psykologer osv, samt forskare. syftet med språka loss är att vi ska kunna knyta samman de olika kompetenserna och på så sätt få påståendena mer belagda.
slutligen ännu en sak då ert handlingsprogram ska gå till tryck.
mycket tyder på att en del med lässvårigheter/dyslexi störs av allt för stora kontraster – kolsvart text på kritvitt papper. det har förklarats med att då de sett en bokstav och flyttar blicken till nästa, så tar det lång tid innan ”efterbilden”, av den förra bokstaven, utplånas. det har i sin tur lett till att man på sina håll testat med en tunn grå, blå eller skär hinna över texten. läsandet har då gått lättare. relevansen i detta ska vi också försöka belysa i språka loss. men kopplat med de samtal jag haft, med olika människor som har denna typ av problem, skulle jag rekommendera att man använder oblekt papper, som inte är blankt (en del av mina vänner har störts oerhört av blänk i pappret).
hälsningar
torbjörn lundgren